Snart dags igen
Isa har börjat skolan, bland annat har hon jonglering på schemat,
helt underbart!
Hon får rida varje vecka och simma varje vecka. Kommunikation och matte upptar en stor del
av tiden, liksom konstnärligt utövande.
I helgen tänker jag hälsa på igen, nu tar jag med mig minsta brorsan.
Maken och mellanbror åker bort några dagar.
Mellanbror håller på att bli blöjfri,
det känns helt främmande men också fantastiskt att ett av mina barn ska sluta använda blöjor.
Än så länge håller vi honom fri bara under dagtid och det går två steg fram ett bak,
men det går framåt.
Jag har bytt blöjor elva år i streck, non stopp, från nollstorleken till rätt stora
så jag är inte rädd för olyckorna som kommer lite då och då (alltmer sällan ska jag tillägga)
förstår mig inte på föräldrar som gör en grej av dessa olyckor eller som sätter tillbaks blöjan när det inte går smidigt fram bara.
Jag tror på att sonen klarar det här, det tar sin tid men det går ju framåt!
Och när det är över tänker jag köpa en flaska champagne, en flaska champis, vaniljglass och göra en fruktsallad
vi ska fira ordentligt!
(sen lär han säkert bli jättekissnödig och speedad av läsken men skitsamma)
Fin i femman
Igår tog jag bussen till Isa.
Det regnade som bara den och min jacka torkade inte förrän imorse,
men det var så roligt att se henne igen!
Och jag åkte ensam, ibland blir det bäst så.
Med mig hade jag tre par nya leggings
så nu blir hon jättefin till skolstarten.
Annars? Jag är helt trött, ungefär som för två år sen då hon flyttade för första gången.
Det är nog en blandning av småbarnslivet och att jag slappnar av
efter det röriga året som gått.
Vissa dagar
Det har gått för lång tid nu.
Jag längtar efter min tös och nu önskar jag verkligen att jag hade mitt körkort och bil.
Småpojkarna har delvis varit sjuka och nu skolas mellanbrorsan in på en ny förskola, som är helt underbar.
Men det tar tid och kraft, och jag längtar efter Isa!
Och jag börjar slappna av,
när jag vet att hon är på ett så bra ställe.
Men när jag slappnar av kommer alla tårarna...
...jag har så dåligt samvete!
För att jag inte hälsar på ofta,
för att jag egentligen
inte vet hur mycket eller lite hon saknar mig,
för att hon inte kan vara här hos oss,
för att hon är min tös.
När hon började på förskolan för tio år sen så behövdes knappt nån inskolning,
hon verkade trivas så bra där hon satt.
Mellanbrorsan däremot visar mer än tydligt vilka dagar som det känns bra
och vilka dagar han helst vill följa med mig hem till lillebror.
Och hur ska man kunna veta vad Isabel känner, innerst inne?
Jag har börjat inse
att jag bär på en stor sorg,
som ett hål i mitt hjärta
som aldrig försvinner.
Den,
sorgen,
finns alltid där
tillsammans med alla andra känslor
och samlade erfarenheter.
Den ligger liksom på en hylla
någonstans i en av mina hjärtkammare.
Då och då
gör den sig påmind
och jag gråter
rätt hejdlöst faktiskt.
Då är det tur att förskolan finns
och att små pojkar som inte är ett år än
sover middag ganska länge.
Hälsar på
Igår fick jag skjuts av en kompis för att hälsa på Isa,
jag tog med minsta brorsan i den varma bilen (men det gick jättebra).
Jag hade med mig lite smågrejer och två kappor som jag sytt till rummet,
nu har jag verkligen lust att göra det riktigt mysigt hos henne
jag hoppas att hon får bo här länge.
Gardinkapporna blev fina och färgen på blommorna matchar tapeten.
.
.
Hennes nya boende är verkligen jättefint och personalen berättar
om allt möjligt, både det roliga och det mer allvarliga med Isa,
utan krusiduller eller sånt.
.
Vi satt en bra stund ute i trädgården, som är så stor!
Bären börjar mogna.
Isabel vill plocka dem alla fast hon äter inte ett enda.
Hon är numera brun som en pepparkaka
och har rätt många stora blåmärken av alla hyss hon hittar på.
Som när vi var där, de hade nyss fyllt på poolen så de ville vänta lite med att låta barnen bada
för vattnet var så kallt.
Men Isa, hon är ju som hon är och älskar vatten
så hon smög runt jättelänge som katten kring het gröt och liksom låtsades som att det regna
hela tiden, stoppade in ena foten och den andra så fort hon kunde
för att kunna hoppa i närsomhelst.
Men personalen har lärt sig, de har redan varit med om att hon går i med kläderna på
så de hade koll.
Strax innan vi skulle åka frågade de barnen om de ville bada
och som blixten sprang alla tre som var där in för att byta om så fort som möjligt.
Isa hann knappt vinka hejdå så bråttom hon hade.
.
.
Sen tog min kompis och jag en runda med bilen i trakterna.
Så fort jag har råd vet jag exakt vad jag vill ha:
en sommarstuga i närheten!
Jag har hittat mitt smultronställe.
:)
En bra sommar
Och som grädde på moset är Spanien med i VM-finalen.
Självklart ska vi titta ikväll,
har redan laddat med tapas och snart ska jag göra en sommarsvalkande sangría!
:)
Att ge och ta, få och ge tillbaka
Jag har fått och får så mycket fin hjälp och verkligt stöd
med Isabel,
av så många människor
så att det helt lyser
över alla mörka stunder och skuggor som funnits lite här och var.
.
Jag har fått lära mig att ta emot den hjälpen och stödet,
att be om det utan att skämmas
de gånger det har hänt att ingen spontant erbjudit sin hjälp
och har lärt
att veta att det värsta som kan hända är att någon svarar: Nej.
Och det har faktiskt aldrig hänt, jo
säkert har det hänt
nån gång, men jag har redan glömt vad det var om
vem det var och vad som hände...
Jag kommer faktiskt mest ihåg allt det fina
alla de fina människor som ställt upp på vägen
hitintills.
Tack alla ni
som hjälpt och hjälper
ni som finns till för oss som behöver
hjälp
ibland.
Det har hjälpt mig vidare
att själv vilja vara ett stöd för andra
på riktigt,
att finnas där
och ge
till den som behöver det.
Med tiden har jag också lärt mig
att veta
när jag orkar
göra det.
.
Nu orkar jag.
Isabel trivs
Vi var så glada när vi fick träffa Isabel idag, hon ser ut att må toppen på sitt nya boende,
som om hon alltid bott där!
Huset är stort, hon har en egen toa,
trädgården är enorm med både fruktträd och bärbuskar,
studsmatta, klätterställning
och så några bönder i närheten.
Annars är det bara landet så långt ögat når.
Det var fint både att åka dit och ta sig hem,
jag hann samla tankarna och vila hjärtat
när jag tittade ut över landskapet genom bussfönstret.
.
Vi fick träffa all personal och alla andra barn,
vi åt tillsammans.
Mellanbrorsan ställde tusen frågor om precis allting,
han pratar åt alla känns det som!
Isa tyckte mycket om småbrorsornas sommarmössor,
så de fick hon hålla i medan jag sjöng
"I ett hus vid skogens slut..."
för henne.
Och tänk så stor hon har blivit,
när jag minst anar det
blir hon lika stor som jag!
Det är klart nu
Och det har gått jättebra.
Isabel stortrivs i sitt nya boende.
Vi planerar en utflykt dit med hela familjen
:)
Om flytten, bland annat.
En del människor har undrat om detta var rätt beslut, rätt väg att gå eller om jag "orkade" kämpa för att Isa skulle få komma till detta nya boende. Och visst har det varit slitsamt,
men alternativet,
att skita i det
är för mig
detsamma som att skita i mitt barn.
När det finns alternativ, när det finns något bättre
då ska man sträva efter det.
Det kräver förvisso en konstant avvägning, mellan det som är värt att fightas för och det som är värt att lämnas därhän.
Och det kräver en del att inse skillnaden mellan att kämpa för något som man tror är bra och som kommer att gå vägen
och att stånga sig envist blodig "bara för att".
Jag tror att mitt beslut är rätt,
det borde räcka ganska långt.
.
Vidare så finns det människor som otroligt nog
har outtalade åsikter om detta med att Isa inte bor hemma överhuvudtaget,
eller att hon är som hon är.
Och tyvärr lever folk fortfarande i tron att vi som föräldrar till dessa barn på något sätt bär skuld för deras tillstånd.
Antingen är det vårt beteende, vår livstil, våra preferenser eller något i våra val eller till och med i vårt sätt att tänka och/eller känna som påverkar det autistiska/utvecklingsstörda barnet.
.
Det är tydligen fortfarande helt ok att som utomstående ha "åsikter",
och det är förvisso helt demokratiskt att vara av en annan åsikt...men...
det är fortfarande så att det är VI som vet hur det är.
Jag kan ju aldrig tala om för en svart människa hur det är att vara svart,
eller
varför hon är svart.
Eller hur?
Jag är evinnerligt trött på att vi överhuvudtaget ska prackas på känslor av skuld och skam.
.
Men ni som lägger er i sånt ni inte vet något om
eller har "åsikter"
öppna eller outtalade,
ni får gärna skämmas för min del.
Fy skäms på er!
.
Då var det sagt,
gud vad det är gött att ha en blogg!
Livet
Isa flyttar på söndag.
Före midsommar
Igår firade vi Isa med fina kort och paket.
Hon var så glad!
Det var roligt att träffa henne igen, fast lillebror blev lite besviken eftersom vi inte hade nån tårta...men men.
Han var väldigt nyfiken på sondmaten denna gång.
Isabel ska flytta mycket snart, redan 20e juni.
Vi får hjälp av nuvarande boendet med flytten och det är bra.
.
Sen, när jag ska hälsa på, kan ja åka till nya stället med buss och sen bli hämtad från närmsta stad.
Men det blir svårt (snarare omöjligt) att ta med båda småsyskonen utan att kunna köra själv.
Så nu har jag en mycket stark motivation att äntligen ta körkort!
Livets tvära kast
Isabel fyller hela elva år idag!
Vi ska försöka komma iväg hela bunten och gratta henne ordentligt i eftermiddag.
Men...
...just nu sitter jag mest och undrar varför UD med Carl Bildt i spetsen
inte kan svara på vad som har hänt Mattias Gardell och hans fru Edda Manga.
.
Sånt är livet...
Och det här har väl ingen missat!?
Marschen för tillgänglighet 2010
Vi ska gå,
och jag hoppas
att alla går
alla som kan
för alla
de
som inte kan!
Isagumman!
Det är så mysigt att träffa henne. Idag var hon på strålande humör och helt med på noterna.
Jag har en känsla av att hon faktiskt gillar att gå till ortopeden,
för det var likadant i Stockholm.
Hon var alltid "med" då med. Visar tydligt att hon förstår alla stödtecken,
speciellt det för skor förstås. Ställer sig på mätbrädan, samarbetar och är helt enkelt glad och sprallig
men alldeles närvarande.
Det var första gången jag fick träffa ortopeden,
hon är cool.
.
Jag har mer att berätta men det sparar jag till ett annat tillfälle.
När det är dags.
Om en vecka
Om en vecka fyller Isaflisa elva år, elva år!
Jag ska träffa henne hos ortopeden imorgon och då ska hon få med sig paket och lite nya somriga kläder.
Men nu är jag kanonförkyld,
har märkt att det alltid blir så för mig efter en "strid".
Allting värker, rinner eller är igentäppt.
Blä.
.
Jag har fått mail angående förra inlägget,
ser att folk är inne och läser.
Det kan man ju också göra, om man inte vill kommentera här. Maila alltså.
