lalandakid

Under tiden magen växer och myndigheterna gör sitt (eller inte),
tar jag det så lugnt jag kan mellan varven.

Igår ringde jag skolskjutsen och bad de ta bort mitt telefonnummer för torsdagseftermiddagarna och fredagmorgnar,
så att de slutar ringa mig på arla morgon av misstag när de
har gjort ett misstag. Tanken när Isa är på kortis är ju att jag ska vila!
Så i fortsättningen får de ringa kortis eller skolan om det blir krångel
dessa dagar (jag kan ju ändå inte fixa vad det nu kan vara för problem åt dem).

Idag har jag således sovit som en stock jättelänge,
och det behövdes!

Till helgen kommer en annan assistent både lördag och söndag.
Vi har gett henne en hel del jobb under hösten,
så att jag kan vila.


Men det är det där...att så ofta ha någon annan här hemma.
När externa assistenter gör jobbet,
här hemma,
känns det aldrig riktigt som hemma.
Hemma blir en arbetsplats.


När blir det "naturligt" att ha assistans?

Någon gång när det har blivit lugnare,
ska jag försöka ge ut en bok.

På allvar.

Jag har ju lite stoff att hämta ifrån.

Sådär ja, nu skriver jag namnet på de som ansvarar för Isabels LSS-insatser.
De är mer tillgängliga än förvaltningen vi tillhörde förut, men inte bättre för det.

Och jag tröttnar till slut, orkar inte hålla inne med vad det är för ställe som föreslår de mest korkade åtgärderna.
Namnet på själva Lss-handläggaren tänker jag inte skriva här men hela förvaltningen tycker jag gärna 
får stå och skämmas.
Skäms på er!

Nu är det så att, som alla vet, ska Isabel bli storasyster till hösten.

Men hon är inte så stor lilla gumman,
hon är snarare som ett litet barn i ett mycket större barns kropp.

Det finns många anledningar till varför det kommer att vara enormt krångligt att få en liten
till i familjen, och inte bara krångligt det kommer även att bli oerhört jobbigt, och farligt.

Så jag hörde av mig till vår Lss-handläggare för att presentera några
beslut vi har fattat som familj (nej jag vill inte berätta allt här, jag orkar inte)
samt idéer och förslag på lösningar 
på vad vi kan göra för att skapa en bättre tillvaro för alla.
Bland annat så har jag, än så länge, ansökt om ytterliggare en helg på kortids.

Just nu har Isabel en dag i veckan (torsdagar) samt en helg i månaden,
så jag ansökte om ytterliggare en helg.
Då kom vår brighta Lss-handläggare på idén att man skulle kunna byta ut
alla torsdagarna mot en helg,
så att vi fick varannan helg...
...hon sa att det blir ju fler timmar på en helg än på en natt på kortids, avlastningstimmar alltså.

Sen kom jag hem och tänkte efter,
kom på att jag höll på att bli grundlurad.

För det första så är det sant att det är fler timmar på en helg än vad det är på en torsdag.
Men det är bara om man räknar med EN torsdag,
och nu snackade hon om att byta ut fyra torsdagar mot en helg.

För det andra, Isabels nätter på kortids just nu är sju i månaden totalt,
alltså en helg som är fredag till måndag samt varje torsdag natt.
Om vi skulle byta ut torsdagar
behöver kommunen bara ställa upp med sex stycken nätter i månaden,
alltså
mindre än förut!!!
en natt mindre i månaden.

Jag hade ju ansökt om ytterligare avlastning, inte mindre...
...men det är klart, på det sättet sparar de pengar.

Lss-handläggare är egentligen inte till för stöd till handikappade,
de är
som de själva kallar sig
"biståndshandläggare". Det betyder att de lika gärna kan jobba med socialbidrag,
eller med vad som helst annars som har med medborgare och kommunens pengar.
De är grindvakter, de vaktar bara dina och mina skattepengar.
Helst ska inget kosta något alls.

Lss betyder kortfattat:
Lagen om Särskilt Stöd.


Stöd my arse.


(Ni som känner till hela storyn, snälla, kommentera inte det
här på bloggen
jag varken vill eller orkar ta upp allt)

Nu har Isabel börjat tvåan
på träningsskolan.

I år blir de nio stycken F-3or istället för fem,
och än så länge verkar det gå bra
för Isabel ser så nöjd och glad ut när hon kommer hem
på eftermiddagarna.

Jag orkar inte skriva så mycket på bloggen för tillfället,
det är tungt fysiskt, som sagt,
och oroligt på många sätt.

Sådant som man behöver distans till för att kunna uttrycka.

Det blir lite glest mellan inläggen märker jag.
Men så känner jag mig så tung nu förtiden.

Isabel är hursomhelst glad, som vanligt
:)

Diagnoser tar aldrig semester,
därför är det alltid lika skönt när vardagsrutinerna kommer tillbaka
efter ett långt sommarlov.

Fritids har öppet igen, morgonchaffissen är tillbaka
och på måndag ska Isa till kortis.
Sen börjar skolan
precis som vanligt,
äntligen!

Kommer vi att klara det här med ett syskon i familjen?

Som det ser ut nu...

Har hunnit fundera en hel del medan Isagumman var på kollo,
och känt efter.

Det är mycket,
det är mycket som är mycket större än vi först trodde.

Vi tar en sak i taget.

Hon har lyckats bli lite brun, och har nya fräknar på näsan,
och myggbett.

Hon ser ut att ha vuxit, och hon är så glad och nöjd.

När jag kom hade alla andra barnen redan åkt.
Isabel ville inte lämna kollot,
inte utan att åtminstone ha sagt ordentligt hejdå till personalen.
Hon gick ett par varv runt soffan och flera stycken fick kramar och lite gos,
det märks att hon har haft det väldigt bra och att hon tycker om dem.

Sen, en stund senare, höll hon i min hand och följde med till bilen.
Då stod allihopa på rad utanför stora huset och gjorde vågen flera gånger.
Antagligen såg de Isas lugg och ögon som tittade stort ut,
mot dem.
Hon släppte dem inte ur sikte förrän vi svängde bort mot stan
och det kom en massa träd emellan...