lalandakid

Lillebror har fått placering på en förskola,
eller dagisplats som jag fortfarande föredrar att säga.

Det kom hastigt och lustigt och det var inte riktigt meningen att han skulle börja nu.
Men vi hade ställt honom i kön
och i vissa delar av detta avlånga land så kan den kön
ta väldigt lång tid att stå och vänta i.
Nu gick det betydligt snabbare än vi trodde och vi måste tacka ja,
annars ställs vi längst bak igen och då vet man aldrig vad som kan hända.

Där vi bor är det fullt på köerna till de privata alternativen också,
så det funkar inte heller.

Han behöver lekkamrater och lite mer stimulans än han får hemma...
...men det känns lite dubbelt.
Inskolningen börjar redan på måndag.
Min lilla gubbe!

Med Isa gick det lätt.
Hon hade redan tagits om hand av andra innan dagis,
stödfamilj, personalen på medicinskt boende.
Och dagis kändes som en välbehövlig avlastning för mig.
Hon grät dessutom inte en enda droppe utan tyckte mest det var roligt alltihop.
Men nu får vi se,
jag har ju ingen erfarenhet av hur det går med ett "vanligt" barn
och jag känner redan hur ledsen i vilket fall jag kommer att bli.

Å andra sidan,
det känns som att det är dags att komma ut från hemmets fyra väggar.
Efter fyra år har det vuxit lite mossa på mig.
Även om jag har haft lite andra jobb utöver assistansjobbet  så tror jag nog
det är på tiden att jag ser mig om efter något annat.
Ut i livet!
Ut i den öppna arbetsmarknaden...mitt i den ekonomiska krisen.

Då och då ser jag på min statistik
att någon verkar ha läst hela bloggen.
Nu senast var det i helgen.

Och jag undrar alltid:
Vem kan det vara?

Lillebror fick just sin tredje kur mot en öroninflammation som har hållit på i nästan en månad.
Och Isabel å sin sida har varit snuvig och hostig, och halva boendet var sjuka med,
så det blev ingen träff som det var tänkt i söndags.

Jag saknar henne.
Och kände att nej, nu kommer det att ta ett tag igen innan vi ses,
för det är inte bara att åka dit
måste planera, maken måste vara med sonen, det måste passa de andra på boendet etc.

Jag kom hursomhelst på
att om Isagumman hade varit här hemma
när både hon och lillebror var sjuka
hade det varit extremt jobbigt.
Ett snorigt och kräkigt stort litet barn och ett litet skrikigt nattvaketbarn,
och det hade inte varit nån bra kombination.
Tänk er, Isas ljudkänslighet och hjärtskärande skrik från lillebror...

Och jag vet att dottern har det bra där med, trots förkylning.

Så ja, det är bra som det är.
Även om vi inte fått ses på ett tag,
bättre att vara krassliga på var sitt håll tills dess.

Små saker kan betyda så mycket.

Som att det inte längre hänger någon extra handduk i vårt badrum.

Där det förut fanns en
där det stod "assistent",

finns det numera plats

för en handduk med namnskylten

"gäster".

Jag har två blöjbarn,
ett litet och ett stort.







Isa beundrar lillebrors leksaker.

Isa var bara här ett par timmar och det var både mysigt och roligt.
Och nu är vi helt slut.

Sonen sover middag och vi vuxna bara slappar.
Vi är så slut att vi till och med har satt på avslappningscdn
vi lyssnade på när vi övade profylax inför förlossningen...

Mer än så här orkar jag inte skriva.

Nu orkar jag.

På söndag kommer Isabel hem över dan
för första gången sen hon flyttade till boendet.
Det känns jättebra och vi längtar efter henne allihopa.
Nu är det lugnt
från raketer och smällare,
lillebror börjar bli lite större
och vi har planerat dagen noga.

Vi ska umgås, luncha ihop och leka
och rå om varandra förstås.

Det är en del som är förändrat här hemma,
så jag hoppas det går bra för Isa....
....att lillebror har roffat åt sig sovrummet t ex...
Och sen är jag nyfiken på hur hon kommer att reagera över teven.
Kommer hon att vilja titta på film efter fem månaders uppehåll?

Herregud vad längesen det var!

Jag har längtat efter att få längta
att få längta så här,
vilken underbar känsla det är.

För den som inte har varit fullständigt utarbetad kan det vara svårt att förstå,
men jag har inte ens orkat med något sånt
som att längta efter min egen dotter.
Det låter väl inte riktigt klokt.

För visst, jag har längtat
men inte efter att hon skulle

komma hem.

För i mitt huvud fanns bara allt jobb,
allt det jobbiga
det psykiskt jobbiga
och det fysiskt jobbiga
arbetet
lukterna
den mentala tröttheten
nätterna
personalen
timrapporterna
myndigheterna
ovissheten
slitet
dregel, sondnäring och storbarnsblöjor...
...en tossa som inget förstår
som bara blir större
men inte mycket klokare för det
som man själv måste förstå
fast man inte förmår
fast man inte ens kan  vara (trots att jag borde) den som bäst kan ta hand om henne...
...i alla fall inte längre än nio år.

Men nu har jag fått vila ett tag,
och som jag längtar!

Snart är det söndag.