Lillebror är nitton månader och börjar fatta saker och ting
Igår när Isas lillebror och jag var ute på en kvällspromenad
gick vi bakom en far och hans dotter.
Plöstligt började lillebror ropa "Sia! Sia!" och peka ivrigt på tjejen framför.
Då svarade jag "Nej gubben, den där flickan är inte Isa
även om hon är ganska lik din syster".
Tjejen framför oss hade kort mörkt hår och ataxi.
Det känns lite tråkigt att vi inte kan hälsa på oftare,
speciellt nu när det händer så mycket i lillebrors värld!
Vi har fullt upp med flytten, på alla tänkbara sätt.
Det råder redan totalkaos i lägenheten och mer ska det bli,
det blir vår sommar det!
Duktiga mamman
Ibland har jag ställt mig frågan ifall jag inte är duktig längre,
eftersom jag var så himla duktig förut
när Isabel bodde hemma och jag tog hand om allt som hade med henne att göra
och stod ut
och led i det tysta
och var ändå glad ibland, och fixade ny partner, extrajobb och framtidstro...
Sen sket det sig, för att tala klarspråk.
Man kan inte vara den där "duktiga mamman" hur länge som helst,
hur duktig man än är
så är man ju ingen robot
utan främst en människa.
När jag var på min efterlängtade klosterhelg
fick jag inte bara sitta och vara tyst hela helgen
jag fick även tillfälle att prata med några andra gäster
både före tystnadsstarten och sen på väg hem.
En av dem jag pratade med visade sig vara chef över ett internatboende för ungdomar
med hörselskador och utvecklingsstörning/autism,
så hon visste vad jag pratade om när vi började snacka med varann om våra erfarenheter
ifråga om barn som flyttar tidigt hemifrån.
Hon hade sina erfarenheter som föreståndare, jag som förälder.
Det var så skönt att möta en blick som varken såg sådär hemskt medlidande ut
eller falskt bejakande (den som egentligen tycker att det är fruktansvärt att man "lämnar bort" sitt barn)
på mig.
Hon kändes bara rak och ärlig
och det var en enorm tröst att höra om andra föräldrar hon mött på jobbet,
mammor och pappor
som efter ett halvt år eller ett år
när deras barn hade bott ett tag på internatet
sa
"varför har vi inte gjort det här tidigare? vad väntade vi på?
vad trodde vi skulle vara så farligt med att han/hon flyttar hemifrån?"
de frågade sig själva samma saker som jag.
Och jag som trodde att jag var så ensam!
De sa också "varför har jag försökt vara så förbaskat duktig och fixat allt själv i alla år?"
Svaret ligger väl i att det är samhället som kräver det av oss,
i det tysta men också öppet.
För när folk hela tiden talar om för en att "vad duktig du är!"
så är väl motsatsen att man inte är duktig...om man inte klarar det!
Nu börjar jag känna att jag är på andra sidan, jag med,
nu börjar jag verkligen undra och ifrågasätta
vad sjutton höll jag på med?
När hela livet gick åt att göra saker som andra kan sköta lika bra,
och till och med bättre.
När jag försummade mitt eget liv
mina chanser till en karriär eller ett annat jobb överhuvudtaget
mina chanser att bilda en fungerande familj
när jag försummade släkt, vänner, pojkvänner
och senare make och barn,
när jag inte ens hade några som helst fritidsintressen kvar...
Och jo, jag är en jättebramamma, jag är den som är bäst för henne
det räcker med det faktum att jag vill hennes bästa!
Jag är fortfarande jätteduktig
trots att jag inte längre gör ens en bråkdel av det jag gjorde hemma
trots att Isabel inte har bott här på tio månader.
Förr trodde jag, tänkte att
"jag är åtminstone inte en av dem..."
men se
det är jag
och jag är precis lika bra mamma som vemsomhelst.
Den bästa för mina barn.
Rota fram skiten
En av de allra värsta grejerna med att flytta är
att alla vill ha information och papper om Isabel.
Jag måste rota fram en massa gammal skit ur lådorna
sånt jag gömt för att slippa se,
utredningar och utlåtanden,
måste komma ihåg till exempel
vilken psykolog sa vad när?
De måste ju veta,
men jag önskar att någon annan gjorde detta grovjobb åt mig.
Det här är nog det värsta,
det är aldrig så här jag ser henne
det är aldrig så här jag vill se henne.
Mina ögon är alltid en mammas.
De tåras så lätt nu...
Malmö Stad
Jag har hittat en antroposofisk särskola till Isabel!
Fast den ligger i Lund,
nu återstår att se om Malmö Stad vill betala för platsen där
eller om de är lika rigida oavsett vad saken gäller.
Jag har svikit Isa,
så känns det inte minst efter att ha varit på skolavslutningen igår.
Jag sviker henne när jag väljer vad jag vill göra och var jag vill bo
eftersom hon inte får ha kvar allt det hon har nu...
Gunilla Bergström skrev i Bill och Bolla
att kanske gråter vi mest för vår egen skull
inte för våra barn?
När jag först läste böckerna kände jag igen mig där
jag fann en otrolig tröst i de orden
när jag insåg att Isabel själv var glad varendaste dag!
Men idag känns det inte alls så,
idag känns det som att mina tårar är hennes.
Hon vet inte om att hon ska flytta
men det vet ju jag...
Ett helt nytt liv
Vi flyttar ner till Malmö i augusti.
Nu är det klart att även Isabel ska flytta, det var därför jag inte ville skriva något här innan.
Det finns plats för henne på ett bra boende där,
och även om jag tyckte att jag äntligen hade funnit hennes paradis på jorden,
så orkar vi inte överklaga för att få henne att bo kvar.
Nu kommer hon att behöva åka skolskjuts igen, hon kommer inte att gå i antroposofisk särskola
och hon kommer att behöva vänja sig vid något nytt...men man kan inte få allt man vill ha.
Jag orkar verkligen inte göra den hemska resan jag gjorde då jag väntade lillebror en gång till,
vissa strider ska man lämna därhän (ibland tror jag att det är meningen också!)
någon gång får man acceptera sakernas tillstånd och kompromissa med sig själv.
Dessutom är det inte realistiskt att vi skulle ses lika ofta som vi vill med det avståndet och två små syskon,
så nu blir det så här istället,
alla ska med!
Vi flyttar av flera anledningar,
den största är att vi båda vuxna ska göra helt nya grejer med våra liv
och vi behöver inte längre bo här.
Det känns väldigt spännande!
Och nu när vi har bestämt oss för hur det blir med Isas boende
känns det ännu bättre.
På torsdag är det dags för skolavslutning,
då lär jag gråta en del!
Väldigt mycket
Det händer väldigt mycket på alla fronter just nu
och jag hinner inte ens sitta ner.
När jag väl gör det är det inte framför datorn, utan främst för att vila kroppen och huvudet,
därav bristen på inlägg.
Men vi lever allihop och har hälsan,
det är helt enkelt andra prioriteringar än bloggandet som tar min tid just nu.
Isabel har hunnit fylla tio!
Nästa vecka är det skolavslutning
och då ska vi dit hela familjen.
Det är stora förändringar på gång,
men mer om det en annan gång...