Så många dagar har Isabel hunnit vara på skolan denna termin.
Sen kunde hon inte åka längre eftersom färdtjänsten vill att hon åker med ledsagare.
Jag tröttnar inte på att tjata om detta,
eftersom hon fortfarande inte går i skolan och alla slår ifrån sig ansvaret.
Nu senast ringde habiliteringskuratorn upp mig,
då jag hade bett henne om hjälp.
Och det var inte mycket till hjälp, hon kunde bara konstatera det jag redan visste
att Barbro Bergdahl inte vill bevilja Isabel skolskjuts eftersom Malmö stad inte har skyldighet att göra det.
Men att de inte har skyldighet att göra det betyder ju inte
att det skulle vara förbjudet att bevilja skolskjuts över kommungränsen, kan man tycka.
Ändå väljer de att göra så här.
Får Malmö Stads chefer bara bevilja saker under tvång eller?
.
Det värsta just nu är
att även habiliteringskuratorn kör på samma linje.
När hon ringde igår föreslog hon att Isabel skulle börja på hemkommunens skola,
det kommunala alternativet, tills detta "eventuellt" löste sig.
Hon undrade om jag inte hade varit och sett den skolan...
...trots att jag vid ett flertal tillfällen har berättat för henne att jag själv tog kontakt med
den ansvariga rektorn för Malmös autismskolor och dess pedagog och
åkte med och besökte skolorna. Man kan bli förbannad för mindre.
Att dessutom föreslå att hon ska börja på ett ställe för att sedan byta till ett annat,
för jag hoppas att det var det hon menade
och inte
att jag helt enkelt ska ge upp,
visar tydligt att hon inte riktigt begriper sig på autism
eller förstsår
varför jag envisas med att gå vidare med detta.
Fritt val ska gälla alla,
men inte i Malmö Stad
än.
Hon försköte ursäkta sig med att hon inte hade varit med om detta tidigare,
alla säger samma sak.
"Ingen har gjort så här förut,
vi har alltid gjort si och så här i Malmö".
Då tänker jag att det är en märklig inställning att hålla sig fast vid,
inte minst när det gäller ett barn med funktionshinder.
Borde man inte var än mer flexibel då?
.
Så för några ynka kilometer och en kommungräns ska detta inte gå,
vi verkar inte få välja alls.
Vi verkar vara tvungna att acceptera den fantastiska skolan på hemkommunen,
enligt myndigheterna.
Vill jag ha annat reagerar alla som om det var personligt,
som om det var de själva som hade byggt upp skolan.
.
Herregud människor,
varför tar NI det så hårt?
Barbro Bergdahl, Stefan Kardum, Magdalena Nilsson och nu även Carla Jung (som ju tycks köra på samma linje som kommunen trots att hon arbetar på barnhabilitering som kurator
och borde om inte annat vara neutral i den här frågan)
verkar bli ledsna och/eller förbannade över att jag så gärna vill något annat för min dotter.
Men varför?
Ni går ändå hem efter jobbet och behöver inte tänka mer på oss,
det här gäller inte era liv,
det är bara en liten del av allt som ni jobbar med.
Det är inte som att jag tackar nej till en jättegod tårta som ni har bakat av hela ert hjärta liksom!
Och vad angår det er om
jag nu skulle vilja ha en sämre skola till mitt barn om det är det jag vill ha?
(nu tycker jag förstås inte att skolan är sämre, jag försöker skämta...)
.
Jag däremot tänker på detta varje dag,
jag tänker extra mycket på detta varje gång
Isabel INTE är på skolan som hon borde.
Jag gråter varje gång jag möter er kompakta oförståelse och ovilja att ens diskutera saken.
Jag gråter extra mycket precis när jag har lagt på luren
efter att ha pratat med någon av er,
just nu gråter jag extra mycket
när jag märker att vi inte ens verkar ha habiliteringens stöd i den här frågan.
.
På måndag har jag ett möte med habkuratorn och habpsykologen,
men frågan är om jag ska slösa bort min dyrbara tid på att gå dit eller inte.
Jag har inte ens fått något stödsamtal angående Isabels rymning,
trots att jag bett om det vid flera tillfällen,
trots att jag var höggravid
och sen fött ett litet barn
och det har gått flera månader
och jag har mått skit för det, verkligen jättedåligt.
.
Ingenting,
det verkar inte finnas någonting som de kan hjälpa mig med.
Jag är till och med duktigare än kuratorn gällande lagar och regler
och på att resonera kring dem och föra fram mina argument.
Så vad ska jag dit och göra?
Nä, jag tror jag skiter i det.
.
På måndag tar jag med mig småttingarna på en barnteater som nån föreslog istället.
Då får jag i alla fall lite vettigt umgänge.
Jag får fortsätta på egen hand,
och är det nån som vill stödja mig så är det bara
otroligt välkommet!